(L)Eva i favela
Tycker du om att promenera? Det gör jag! Hemma i Stockholm brukar jag ta en morgonpromenad på Järvafältet under helgen. Nu när jag är långt borta från Rinkeby så fortsätter jag ändå mina morgonpromenader utmed rua Joaquim Quiéroz som är huvudgatan i favelan Complexo do Alemão där jag tänker tillbringa några månader. Låt mig ta med dig på en typisk promenad:
På en bitvis lerig, bitvis stenlagd gata går jag förbi små barer, enkla matställen med hemlagad mat som feijoada(böngryta) med ris, linguica (korv) pastel (friterad deg fylld med ost/skinka/kyckling/kött). Här och var sitter unga tjejer i små grupper och ser på de förbipasserande: personer som är på väg till arbetet, barn i skoluniform (en t-shirt med texten Prefeitura de Rio de Janeiro), hemmafruar på väg att handla. Jag går också förbi ett och annat berg med sopor, sophämtningen fungerar inte som man skulle önska och de få soptunnor som finns flödar oftast över. På ett ställe har någon som verkar frusterad skrivit på väggen utanför sin butik: ”Din gris, din sugga, lämna inte sopor här!” Jag passerar förbi några skönhetssalonger där man kan klippa sig fõr 25 kr, smågrabbar med en drake i handen på väg upp mot något hustak där det är större chans att draken lyfter. På båda sidor om vägen reser sig två långsträckta kullar, här ser husen ut att ligga ovanpå varandra. De flesta hus är i brunt tegel. De hus som är målade går i pastellfärger: ljulgrönt, ljusblått, turkos och rosa klickar syns här och var mellan tegelhusen.
Jag möter även män med skottkärror fyllda med sand, tegel, stenar, klädda i vita t-shirts med texten Prefeitura de Rio de Janeiro och med blå, vita eller orange hjälmar på huvudet. De är invånare i favelan som anställts av kommunen för att rusta upp vägar och trappor. När jag kom hit arbetade man febrilt på infarten till området, det grävdes och asfalterades och varje morgon fick man hitta en ny väg förbi arbetarna, kliva över sandade delar av gatan och hoppa från sten till sten vid de lerigaste ställena. Nu är den delen klar och man har till och med fått ett par kokosträd planterade samt några buskar och lite gräs.
Allt detta är en liten del i en mycket större upprustning och rensning av de fattigaste och våldsammaste områden, inför VM och OS. Steg för steg arbetar man för att ”pacificera” några favelor i taget. I favelorna har det hittills inte varit polis, politiker eller militär som haft något att säga till om utan olika drogsyndikat. Här fanns tidigare ingen polisstation, polisen kom bara in vid speciella tillslag. Vid mitt första besök här 2004 besökte jag ett hus där frun i hemmet visade mig på ett hål i väggen och förklarade att det var ett kulhål. Kulan hade sedan fortsatt rakt igenom en kastrull som stod på spisen och stannat i kylskåpsdörren. Detta är femte gången jag är här och under de tidigare besöken fick jag lära mig att det inte bara är oartigt utan direkt farligt att stirra! Det var vanligt att möta unga män, tonåringar och 20-åringar iklädda bermudashorts, en t-shirt och med ett gevär i handen. De var medlemmar i Commando Vermelho, ett av de största drogsyndikaten och patrullerade fram och tillbaka på den huvudgata jag nu tar mina morgonpromenader på. Vid ingången till favelan satt alltid en grupp av dem för att kontrollera att ingen misstänkt person kom in.
Jag möter fortfarande unga män med gevär på min morgonpromenad, men denna gång är det unga män klädda i militäruniform. Nu är det de som patrullerar fram och tillbaka i grupper om fyra eller fler. Dygnet runt finns de här för att signalera att det här är ett område som tagits över av militären och där det inte längre finns plats för droghandel mm. Dessa soldater är bara några få år äldre än de andra ungdomarna med vapen och jag undrar med hur mycket mognad och erfarenhet de skulle kunna hantera en potentiellt hotfull situation. Det är svårt att tyda invånarnas syn på dem, är det välkomna befriare eller en ny ockupationsmakt? Ingen hälsar på dem eller verkar ens låtsas om deras närvaro. De finns här sedan november 2010 då det var dags för Complexo do Alemãoatt ”pacificeras”. Det skedde genom att militären omringade området för att sedan inta det under flera dagar av häftig skottlossning då laglydiga invånare antingen flydde till vänner utanför favelan eller höll sig hemma och hukade sig när de gick förbi ett fönster. För att läsa mer om detta googla på Complexo do Alemão. Här finns ett antal intressanta bilder (bild 10 är mittemot mitt hus) http://veja.abril.com.br/multimidia/galeria-fotos/vida-normal-no-complexo-do-alemao
Nu avslutar jag min promenad genom att gå bort till bageriet och köpa ett ”pao frances”, ett franskt bröd, ser ut som en avlång fralla, till min frukost. Jag går tillbaka till huset där jag bor ovanpå ett matställe kallat VIP och hoppas jag kan få vara just det, en Very Important Person, åtminstone för några av barnen i det här området. Mer om detta nästa gång!BLOGG (L)Eva i favela
